TenTopNotch

X ska sluta på telia idag och börja på nytt jobb. snart ska X packa sina saker. Fyyy vad det här är jobbigt med avsked. Jag minns många starka avsked som jag redan varit med om. I mellanstadiet skulle vi ta farväl av vår lärare, idol, förebild som betytt så jäkla mycket för oss. Det var tack vare han jag började med musiken, bildade Zeductor och lyssnade på rock. Det var han som hjälpte mig hitta vem Petra var. Och han gjorde att vi hade världens finaste stämning och sammanhållning i vår klass. Så var det dags. Där stod vi, jag minns det så väl på trappen till Södermalmskolan (de gamla husen, det längst bort vid gungorna).

Vi hade gråtit under hela sista tiden i klassrummet. Kramat han hundra gånger, tagit kort, sagt farväl. Vi var inte som en vanlig klass som firade att äntligen är sommaren här, snart ska vi hem och äta tårta och fira med släkten. Nej, vi sörjde. Vi sörjde för att ta farväl av Micke och hela 6D. Så åkte han iväg i sin röda volvo och jag och kim såg på varandra och grinade som aldrig förr. Benen vek sig och tårarna rann...


Högstadiet sen. Då man ska vara tuff och göra lite revolt och vara lite fjortis och festa och vara helt crazy. Jo visst slank det ner en 7.0 nån gång under den tiden. Men så stod vi vid våra skåp, återigen jag och min blödiga kompis Kim och pratade om att vi kunde fira våra födeledagar ihop nästa gång i klassen. vi hade en tradition att den som fyllde år tog med tårta till klassen. Så insåg vi att det blir ingen nästa gång!!! Vi ska inte ens gå i samma klas!!! Återigen hade man inte blivit det minsta tuffare eller "van" vid avsked och där stod vi med tårarna ner för kunden. Skolavslutningen senare i nian kan ni ju bara föreställa er hur vi kände!

Och nu är Petra inte längre 12 eller 15 år. Nej, hon blir ju faktiskt snart 21 och har jobb och eget place. Och jag ska kämpa för tåren senare när jag ska ta "farväl". Men det kommer bli svårt. Jag är en blödig och känslig jävel, så är det bara. Och jag gillar inte alls avsked!

//P*